Kevin Kelly om AI-skapande: Fler författare än läsare.

Alla svenskar delar två drömmar. Att skriva en roman och att äga en bar. Jag har prickat av en av dem. Under nio år drev jag en kaffebar. (Jag har också haft nöjet att ha varit delägare i Kollektivkrogen.) Romanen finns kvar på min bucket list. Jag har kommit en bit på väg genom att gå en kurs på författarskolan under ledning av författaren Sören Bondeson och tandemskriva* två opublicerade och inte helt färdigredigerade romaner med min bror och en vän. Men kanske är AI det jag väntat på. För jag har ganska bra idéer, om jag får säga det själv. Men sämre tålamod. Med hjälp av AI kan jag spruta ur mig romaner och ljudböcker.

Men ska jag tro futuristen Kevin Kelly så kommer AI snarare innebära att jag förblir opublicerad.

För mer än trettio år sedan var Kelly med och grundade den coolaste tidningen i internets barndom – Wired. Han föreläser flitigt, ofta om teknikens evolution. Till skillnad från underhållsindustrins mörka framtidsvisioner i Terminator, Westworld och liknande, ser han inte tekniken som ett hot. I stället betraktar han den som en naturlig förlängning av evolutionen – där människan är parallell snarare än utmanövrerad. Hans TED-talk från 2005 är fortfarande lika sevärt idag som då, tjugo år senare. Du hittar det här: https://www.ted.com/talks/kevin_kelly_how_technology_evolves/transcripthttps://www.ted.com/talks/kevin_kelly_how_technology_evolves/transcript

Kevin Kelly är en tidsresenär. Han har ägnat sin karriär åt att resa till teknikens frontlinje – och sedan återvända för att berätta för oss andra vad han sett, som podden AI & I så träffande beskriver honom. Det är en färsk spännande intervju med honom som du hittar till exempel här eller i ljudform där du hittar dina poddar: https://youtu.be/E-gXcRh4HVk?si=8_YBOZzW4GFQQYS7

I poddavsnittet berättar han hur han använder AI för sitt eget nöjes skull mer än professionellt. En dag insåg han att Leonardo da Vinci, Martin Luther och Christopher Columbus levde samtida. Han bad då ChatGPT att skapa ett samtal mellan dem, där de satt insnöade tillsammans på ett hotell. Sedan fortsatte han att uppmuntra AI:n att utveckla berättelsen vidare. De tre historiska figurerna beslutade sig för att samarbeta – kanske bygga en stad tillsammans, grundad på vetenskap och religionsfrihet. Kelly lade till fler karaktärer, plockade in andra historiska personer, och till slut blev det en episk saga. Han lät till och med ChatGPT ta fram ett bokomslag och en marknadsplan.

Men du kommer inte kunna köpa verket hos Bokus eller din analoga bokhandlare. "Poängen med allt detta är att jag inte tänker visa det för någon, för jag behöver inte göra det," förklarar Kelly. "Glädjen i att skapa det var större än att läsa det. Det var för en publik bestående av en."

För Kelly säger den här sortens användning något nytt om generativ AI. Han tror att de flesta av de miljoner bilder som skapas varje dag med olika AI-verktyg inte är till för massorna – de görs för den stillsamma glädjen i själva skapandet.

Det är intressant. Skapande har blivit så tätt förknippat med publicering i den tid vi lever i. Om du inte blir läst, sedd eller lyssnad på, så anses ditt skapande inte vara värt något. Och framgång mäts i antal läsare, tittare eller lyssnare. Kan AI demokratisera det konstnärliga utövandet?

Historiskt var konsthantverk och annat skapande något man ofta gjorde för sig själv. Kunde det användas till något, så mycket bättre – men en publik var inget man förväntade sig. Kan AI återskapa det?

Räknas skapande med hjälp av AI som tillfredställande i längden? Likt många andra började jag leka med Midjourney när det kom och skapade fantastiska bilder. Först blev jag begeistrad. Sen kände jag mig duktig. Men efter ett tag kände jag mig bara tom. Plötsligt var jag främst en åskådare till mitt eget ”skapande”. Motgiftet mot den där känslan av tomhet är att lägga in ett stort mått av eget skapande och använda AI som ett redskap – som en pensel eller kamera. Då känns det som… skapande. Att inte låta AI helt ta över. Men nöjet är och förblir ditt eget. Glöm publiken. För alla andra har fullt upp med att själva vara djupt inne i sin egen AI-konst.

(Oavsett vilket så hade jag gärna läst Kevin Kellys epos. Eller låtit AI sammanfatta det åt mig.)

*Fotnot: "tandemskriva" betyder kollaborativt skrivande. I vår form kanske ”stafettskriva” hade varit mer passande, vi skrev vartannat kapitel och historien växte fram organiskt.

Bild: ChatGPT/DALL·E med minimalt inslag av mitt eget skapande